
| Lord Franklin | Franklins första expedition | Franklins andra expedition | Franklins sista expedition | Sökandet efter Franklin |
John Franklin hade börjat sin marina bana vid unga år. Född 1786 gick han till sjöss vid tolv års ålder, för att sedan värva sig till flottan vid femton. Han deltog i slagen vid Köpenhamn och Trafalgar, och blev sårad i slaget vid New Orleans. Franklin hade en maklig, nästan tråkig men älskvärd personlighet, tämligen besynnerligt med tanke på de hårda disciplin som tillämpades inom flottan. Flottans metod att med hjälp av prygel upprätthålla disciplinen gjorde honom betryckt. Han var emellertid mycket ambitiös. I hopp om att kunna stiga i graderna inom flottan hade han frivilligt anmält sig som befälhavare på briggen Trent och vicekommendant för hela expeditionen år 1818. Orsaken till att expeditionen överhuvud taget skickades iväg, berodde på ett felaktigt antagande beträffande klimatet vid nordpolen. År 1818 var det några i brittiska amiralitetet som var övertygade om att området i omedelbar närhet av nordpolen var isfritt. Polarisen, som möttes av de fartyg som dristat sig till vattnen norr om Grönland, troddes just vara en barriär till det öppna vatten som skulle omge polen. Kapten David Buchan hade befälet över expeditionen. Spetsbergen, norr om Norge, tjänade som utgångspunkt för Buchans två fartyg som avseglade på våren 1818. Is och stormar förstörde nästan träfartygen och expeditionen var tillbaka i England i oktober.
John Franklin blev 1821 en arktisk hjälte, helt enkelt på grund att han lyckats överleva en resa i det arktiska Canada som kostade elva andra livet. Franklin hade visat stort mod som ledare för exspeditionen, men hans oerfarenhet och bristande omdöme bidrog till svårigheterna som drabbade expeditionen. Franklins berättelse innehöll mord, kannibalism och svält - alla sådana ingredienser, om äventyr och heroisk kamp, tilltalade den brittiska allmänheten. Problemen som Franklins eget ledarskap hade orsakat översåg man med - så de läxor man kunde lärt sig av expeditionen gick förlorade. (Ett av problemen härstammade från flottans praxis att låta matroserna ensamma utföra allt tungt arbete medan officerarna stod bedvid och gav order.)
Att överleva i den canadensiska vildmarken kräver dock andra färdigheter en de som man tillägnar sig på ett fartyg. Men eftersom Franklin varit med på 1818 års expedition, så betraktades han tillräckligt erfaren för att få ett eget befäl 1819. Hans order var att utforska och kartlägga landet norr om polcirkeln, det som nu är Canadas nordvästra territorier ovanför Saskatchewan och Alberta. Det brittiska amiralitetets attityder var delvis ursprunget till de svårigheter som hemsökte expeditionen. Allmänt sett så stämde verkligheten inte överens med de förutsättningar amiralitetet räknat med i sin strävan att bli först med att utforska Arktis. Fast amiralitetet förfäktade att England skulle bli först så fanns det en ovillighet att göra allvarliga satsningar på upptäcksfärder. I ett försök att spara pengar så tillhandahöll flottan endast minimal utrustning och förråd. Franklin å sin sida var för oerfaren för att inse att förråd och utrustning var otillräckliga.
Hur som helst, i maj 1819 gav han sig iväg, fast besluten att genomföra det uppdrag som anförtrotts honom. Hans yttersta mål var att ta sig fram till Coppermine Rivers mynning och utforska den arktiska kusten norr om polcirkeln. Han avseglade från York Factory på Manitobasidan av Hudson Bay, tog sig väster ut till Lake Athabasca i Saskatchewan dit han nådde fram i mars 1820. I juli 1820 färdades Franklin och femton man norrut till Fort Providence vid Stora Slavsjön. I augusti hade expeditionen kommit 400 kilometer norr om Fort Providence och där slagit vinterläger. Vintermånaderna användes till att frakta dit förråd. I juni 1821 strävade expeditionen åter norrut längs Coppermine River. Färden visade sig bli svår, även om man kunde finna villebråd så var expeditionen för stor för att kunna födas av jägarna. Franklin, som var fast besluten att finna nordvästpassagen, förstod inte det farofyllda läge som expeditionen hamnat i. I augusti så tvekade Franklin länge - trots bristen på förråd - att ge order om att vända om.
På vägen söderut tog maten slut. Man tvingades att äta bla gamla skor. De kom överens om att del upp sig i mindre grupper. Den 4:e oktober så gav sig en grupp under ledning av George Back - en av kartograferna - av i hopp om att hitta en grupp indianer som tidigare hade hjälpt dem att skaffa mat. Den 6:e oktober var en annan av kartograferna, Robert Hood, så svag att han inte orkade fortsätta. Dr. Richardson och John Hepburn stannade hos Hood medan Franklin och de andra fortsatte. Fyra av medlemmarna i Franklins grupp tyckte att färden var för svår och försökte återvända till Richardsons läger. Den ende som lyckades ta sig fram till lägret var en irokesindian vid namn Michael Terohauté. Det föreföll som om Michael räddat livet på gruppen eftersom han hade färskt kött med sig, även om det smakade lite konstigt. Richardson var övertygad om att köttet härstammade från någon av de tre män som försvunnit. Under de följande dagarna blev Michael alltmer fientlig. En söndag när Richardson och Hepburn var borta från lägret för att skaffa mat, så blev Michael kvar i lägret tillsammans med Hood. Ett skott hördes och Hood hittades död med en kula i huvudet. Michael hävdade att det rörde sig om självmord, men Richardson var säker på att Hood blivit mördad. Nu när Hood var borta bröt Richardson, Hepburn och Michael lägret i avsikt att försöka hitta antingen Franklin eller den andra gruppen. Richardson var säker på att Michael skulle försöka ta livet av dem nu när de färdades tillsammans. Richardson väntade på sin chans. Under en vilopaus gav sig Michael ut för att skaffa mat och när han kom tillbaka sköt Richardson honom. Richardson och Hepburn nådde Franklin i Fort Enterprise den 29:e oktober. Franklin var nästan död, och lika illa var det ställt med hans tre följeslagare. Den 1:e november dog en av dem. De överlevande hade emellertid inte långt till räddningen. George Back hade lyckats hitta indianerna och de nådde fram till Franklin den 7:e november 1821.
| [Home] | [Radio] | [Releases] | [Franklin] | [First Expedition] | [Second Expedition] | [Last Expedition] | [Search] |