Nordpolen och nordvästpassagen

Franklins sista expedition (1845-1847)

Arbetet under den andra expeditionen förlänade Franklin ett adelsskap. Ironiskt nog så kan det mycket väl ha varit succén med den expeditionen som kan ha bidragit till hans minskade ryktbarhet som polarforskare. Trots att den haft stor betydelse för kartläggningen av Arktis så tyckte man allmänt att ytterligare händelselösa resor var långtråkig läsning. Efter ett antal nya expeditioner, verkade man fortfarande vara lika långt från de intressantaste målen, nordpolen och nordvästpassagen. Samtidigt med allmänhetens avtagande intresse, minskade även amiralitetets intresse för Arktis. När Franklin återvände från den andra expeditionen hade flottan inget erbjuda honom som hade med Arktis att göra. När han till sist erbjöds något 1830, så var det bara som befälhavare på en fregatt i Medelhavet. När det uppdraget slutade 1833, så verkade det som om Franklins karriär fört honom längre från Arktis än någonsin. 1836 accepterade han en post som guvernör i Van Diemens Land (Tasmanien), en straffkoloni vid Australiens kust. Han stod ut i sex år, sedan gav han sig på kolonialmyndigheterna som styrde ön. Det var en kamp som Franklin omöjligt kunde vinna. Franklin utmanade kolonialsekreteraren, kapten John Montagu, genom att återinsätta en kirurg som Montagu ville avskeda i tjänst. När Franklin sedan avskedade Montagu fick denne inte bara den lokala pressen att attackera honom, utan reste dessutom till England för att föredra sitt fall inför regeringen. Trots Franklins rykte så lyckades Montagu övertyga kolonialministern, Lord Stanley, om sin rätt. Lord Stanley inte bara gav Montagu en ny befattning, han gav även Franklin en offentlig reprimand. London fann att Franklin måste bytas ut. Som en ytterligare förolämpning fick Franklin veta beslutet genom tidningarna istället för från kolonialministeriet. Han reste till England i januari 1844, djupt förorättad och fast besluten att återupprätta sin ära.

Väldigt få i England, utanför kolonialministeriet, brydde sig om vad som hände i det avlägsna Tasmanien. Trots det så publicerade Franklin en pamflett där han försvarade sitt handlande. Väldigt få läste den, och publiceringen gjorde honom bara missnöjd. Han hade emellertid återvänt vid ett lyckosamt tillfälle. Det fanns ett nyvaknat intresse för forskningsresor. Fast nu var det Antarktis snarare än Arktis som var föremålet för uppmärksamhet. 1839 hade James Clark Ross fört två skepp, Erebus och Terror, till Antarktis. Han hade återvänt 1843 och expeditionen hade betraktats som en vetenskaplig framgång - Ross hade varit den förste att se Antarktis kust. Succén återskapade allmänhetens intresse och gav amiralitetet nytt självförtroende som växte till en övertro. I sin ansträngning att tillfredsställa allmänheten ansåg amiralietet att nordvästpassagen nu snabbt kunde hittas, och det med mycket lite ansträngning. Planerna på ytterligare en expedition övergick snabbt från idé, vi förslag till förberedelser. I december 1844 bestämdes att expeditionen skulle avsegla till våren. Under tiden hade Franklin gjort vissa politiska manövrer. Att bli befälhavare på den expedition som skulle upptäcka nordvästpassagen borde vara en värdig avslutning på en lång karriär. Dessutom var det ännu viktigare för Franklin att återupprätta sitt anseende. Olyckligtvis var Franklins politiska taktik framgångsrik så han erbjöds befälet.

Delvis kan tragedin förklaras med flottans något luddiga mål - och av dess orealistiska bedömning av riskerna. Hade flottan varit seriös, så hade inte nordvästpassagen varit målet, och Franklin skulle inte ha utsetts till expeditionens ledare. Han var nästan sextio år och led av övervikt. Själva passagen var egentligen nummer två i jämförelse med det höga anseende amiralitetet skulle få hos allmänheten om det hela lyckades. Om det var uppmärksamhet och goda relationer man ville uppnå så var just Frnaklin det naturliga valet. Vem kunde vara bättre än en hjälte från tidigare arktiska expeditioner? Så länge framgång garanterades var Franklin favorit. Och framgång verkade trolig, eftersom nästan alla tidigare expeditioner återvänt lyckligt. Även då Franklins första expedition visat på riskerna så övertygade han.