Nordpolen och nordvästpassagen

Erebus och Terror

Erebus och Terror seglade den 19:e maj 1845 med 134 man. De seglade norrut genom Baffin Bay, vattnet som skiljer Baffin Island och Grönland åt. En valfångare rapporterades ha sett Erebus och Terror förtöjda vid ett isberg den 25:e juni. Det var det sista man såg av expeditionen.

Lord Franklin efter inspelningen Franklin's Travail

Man hade hoppats att man skulle höra av expeditionen såtidigt som 1846 - möjligen från Alaska. De mest optimistiskaväntade sig att fartygen skulle ha gått igenom nordvästpassagen och rapporterat från Berings Sund, vattnet som skiljer Alaska från Ryssland. Inte ett livstecken under 1846, såinte heller under 1847. Amiralitetet var oberört, det varinte ovanligt att Arktiska expeditioner stannade kvar under fleraår. Faktum är att John Ross, som ledde expeditionen 1829, hade tvingats stanna kvar fyra vintrar. Mirakulöstnog hade han återvänt hem med en förlust av endast tre man.

Sökandet efter Franklin

Ross exempel övertygade många i Amiralitetet att Franklinskulle återvända till slut. Ross själv greps avonda aningar i början av 1847. Det skulle vara väldigtviktigt att expeditionen hittades den sommaren. Ross rådignorerades i nästan ett år. Till sist, tidigt 1848, började man officiellt uttrycka sin oro. I mars 1848 utfärdade amiralitetet en belöning på 20000 pund för Franklinsräddning. Sökandet skulle genomföras bådetill lands och till sjöss. En landexpedition skulle utgå från Mackenzieflodens mynning och söka längs denarktiska kusten. Två stora fartyg, under James Clark Ross, avseglade i maj 1848 för att förhoppningsvis följa Franklins rutt nordväst om Baffin Bay. Somliga hävdadeatt Ross inte var så intresserad av att leta efter Franklin som att själv söka efter nordvästpassagen. 1848 års expedition fann varken passagen eller några bevispå vad som hänt Franklin. Ingenting hördes frånundsättningsexpeditionerna förrän i november 1849 då de återkommit till England. De rapporterade attde inte hittat något. Dödstalen i samband med Franklinsexpedition började öka. Ross som inte funnit någraspår efter Franklins besättning var tvungen att rapporteraatt sex av hans egna män omkommit under sökandet.

Under år 1850 sändes ytterligare sex expeditioner ut.I augusti hittades tre gravar efter män som dött 1846 på Beechey Island. Männen hade tillhört Franklinsbesättning. Nu visste man att Franklin klarat sig igenom Lancaster - och Barrowsunden, men tyvärr inte lämnat efter sig något meddelande om vart han var på väg. Ett av fartygen, som var ute under 1850, var Investigator under Robert McClure som istället för att segla till BaffinBay valde att börja sitt sökande från väst.Han gick genom Berings sund och undersökte Alaskas kust. I oktober 1850 upptäckte han nordvästpassagen som gäckatså många expeditioner. Det dröjde emellertidända till 1853 innan nyheten om upptäckten nåddeLondon. Kort efter att ha mottagit nyheten, bestämde sigamiralitetet för att avlägsna Franklin och hans besättningur rullorna. Flottan hade nu officiellt förklarat dem döda och avbröt vidare sökande.

1854 dök det upp verkliga bevis för Franklinexpeditionensöde. John Rae, en arktisk forskare som arbetade för Hudson Bay Company, övervintrade på Boothia halvön norr om Hudson Bay. I april 1854 fick han från en eskimåhöra en historia om vita män som svultit ihjälnågra år tidigare. Mannen hade till och med med sigett ett mössband som han sade sig ha hittat i närhetenav där dödsfallen ägt rum. Rae tvingade inte mannenatt ta honom till platsen, men erbjöd belöning förföremål från platsen. Under hösten kom eskimån med föremål som utan tve kan härstammade från Franklins expedition. Raes bevis var så solida att han kunde hämta ut en belöning på 10000 pund som parlamentet utfäst.

John Franklins andra hustru, Lady Jane Franklin, fortsatte emellertid att pressa både parlamentet och flottan att återuppta sökandet. Hon köpte en liten ångare, Fox, för 2000 pund och anställde Leopold M'Clintock som kapten föratt i ett sista desperat försök få veta vad somhänt hennes man. Som kontrast till de 129 männen i Franklinsexpedition fanns bara 25 man ombord på Fox. Jane Franklin ville att M'Clintock skulle söka i området kring King William Island - det enda område som inte täckts avtidigare expeditioner. M'Clintock blev dock inte färdig föravresa förrän sent i juni 1857, för sent på året för att undvika att bli fångad i vinterisarna. I april 1858 började isen som stängt in honom att tina, men det drödje ände till juli innan det tinat bort såmycket att man kunde ta sig så långt norrut som KingWilliam Island. Is tycktes hindra framfarten på alla ruttersom M'Clintock valde, men i september lyckades han finna en ankarplats norr om Boothiahalvön, inte långt från hans slutligadestination. I februari 1859 stötte M'Clintock - som varpå väg söderut utmed Boothias kust - ihop mednågra eskimåer. En av dem bar en knapp frånen marinuniform och M'Clintock erbjöd dem belöningarom de kunde skaffa fler reliker från platsen. De kom medett stort antal föremål och berättade om de vitamännen som svultit ihjäl på ön någraår tidigare. Eskimåerna kom också ihågtvå fartyg var av det ena hade sjunkit.

Det var i maj 1859 - när han undersökte kusten på King William Island - som han fann ett mänskligt skelett. Genom bitar av tyg konstaterade han att mannen varit sjöman.M'Clintock hade gett löjtnant William Hobson i uppdrag attutforska den norra kusten av King William Island, medan han självkoncentrerade sig på den södra. Hobson hade hittat ett papper med två meddelanden i ett stenröse. Den28:e maj 1847, klarade sig expeditionen bra enligt det förstameddelandet. Franklin hade emellertid dött inom en månadefter det första meddelandet. Det andra meddelandet var dateratden 27:e april 1848 och innehöll många andra dystradetaljer. Tjugofyra män hade dött och de överlevandehade beslutat att dra sig söderut genom Great Fish River. Meddelandet tydde på att Erebus och Terror frusit fast iisen redan i september 1846, och inte kunnat ta sig loss.

Medlemmarna av Franklins expedition hade inte gjort någraupptäcksfärder på land. M'Clintock fann mer bevisnär han letade igenom King William Island. Gruppen hade övergetten 300-kilos släde lastad med en 325-kilos båt. Dehade också lämnat kvar de som var för svaga föratt resa. Inuti båten fann M'Clintock två skelett.De som fortsatte var emellertid också så svaga attde dukat under på färden söderut. Efter att haupptäckt de bevis som fanns angående expeditionen söde, seglade M'Clintock hemåt. Han återvändetill England i september 1859. Sökandet efter expeditionen var över.

När M'Clintock började undersöka King William Island hade mycket av spåren försvunnit. Det som fanns kvarvisade dock vart expeditionen tagit vägen och vad de flestadött av. Av det man fann framgår att sjukdomar - framförallt skjörbjugg - dömt de flesta av männen. Blyförgiftning- från lödningar i de förtennade konservburkarna- kan också ha varit en bidragande orsak. Den klassiskametoden att bevara kött genom insaltning förstördede flesta C-vitaminerna, och den dagliga ransonen av citronsaftvar för liten för hålla skjörbjuggen bortai det arktiska klimatet. Färskt kött, som man kundefått genom att jaga, eller till och med köpa fråneskimåerna, skulle kunna ha försett dem med de nödvändigavitaminerna. Tyvärr så såg expeditionen ner påinfödingarnas överlevnadsmetoder, ja till och med påden mat som hjälpte eskimåerna att överleva. Detvar C-vitaminbristen som ledde till skjörbjugg, och den långatid man led av den som till sist gjorde sjukdomen dödlig. Det var inte förrän under andra året under många expeditioner som de allvarliga symptomen på sjukdomen dökupp. Många expeditioner hade undvikit skjörbjuggen genom att vända om i tid innan symptomen visade sig. Franklinexpeditionen,som levde nästan uteslutande på saltat kött, hadetvingats att stanna kvar alldeles för länge och sjukdomen tog sin tribut. Ross hade överlevt fyra vintrar, men hanhade anammat eskimåernas diet och förlitade sig äventill dessa som leverantörer av färskt kött. Ironisktnog så hade Ross över vintrat i precis samma områdedär Franklinexpeditionen dukade under.