Nordpolen och nordvästpassagen

Franklins andra landexpedition (1825-1827)

Efter att ha återvänt till England så nedtecknade Franklin sina upplevelser från expeditionen. Han blev berömd som "mannen som åt sina skor" och fick dessutom 600 pund i arvode. Trots alla umbäranden hade Franklin inte tappat intresset för Arktis. 1825 fick han befälet över en ny expedition. Han var så ivrig att komma iväg att han valde att resa trots att hans fru höll på att dö av tuberkulos. Man gav sig av den 16:e februari 1825 och hans fru dog sex dagar senare. Turligt nog för expeditionen så hade inte Franklin glömt allt han lärt sig under den föregående. Den här gången såg Franklin till att ta med sig rikligt med mat. Kanoterna av björknäver - som hade visat sig för bräckliga under förra resan - ersattes med båtar av mahogny och ask. Tillräckligt lätta att bära, men samtidigt kraftiga nog att klara den hårda sjön i Arktis.

Precis som den förra, så utgick expeditionen från Stora Slavsjön. Men istället för att följa Coppermine River, så gav sig Franklin av nordväst nedför Mackenziefloden. Den resan gick så fort att de nådde fram till flodens mynning i Beauforthavet den 16:e augusti 1825. Expeditionen vände där tillbaka en bit och tillbringade vintern vid Stor Björnsjön. I juni 1826 tog sig Franklin åter till flodens mynning där expeditionen delade upp sig i två grupper. Franklins grupp utforskade Alaskas norra kust, och den andra gruppen, under dr. John Richardson, östra delen av Coppermine River. Franklin hade hoppats på ett rendezvous med ett engelskt krigsfartyg utanför Alaskas kust, men i mitten av augusti var han bara halvvägs. Tecken på att vintern var i antågande fick honom att börja tillbakafärden. Han kom fram till Stora Björnsjön i september efter att ha färdats ca 3200 km. Expeditionen hade fått utstå stormar och hårt väder men hade egentligen klarat sig bra. Inga dödsfall den här gången.