Lord Franklin Group

Nordpolen och nordvästpassagen var två stora utmaningar som länge hade lockat de sjöfarande nationerna och arktiska forskningsresande. Drömmen att nå nordpolen var väl den största utmaningen, men erfarenheten hade visat att det skulle vara svårast att uppnå. Även om man lyckades nå nordpolen så var det egentligen av väldigt liten praktisk betydelse. Eftersom den verkade ouppnåelig så placerades den snart på andra plats. Nordvästpassagen hade däremot ett potentiellt kommersiellt värde som handelsled genom Nordamerika. Då större delen av Nordamerika var kartlagt, så stod det dock rätt snart klart att även om passagen existerade så skulle ändå inte ha så stor betydels som man trott. Trots det så lockade den ändå forskningsresande.

Strax efter napoleonkrigens slut i början av 1800-talet, så gav sig engelska flottan in i kapplöpningen. Den hade beslutat sig för att antingen vara först på nordpolen eller först med att upptäcka nordvästpassagen. Flera expeditioner dristade sig att segla mot norr. Historier om expeditionerna och farorna som mött forskarna kom till synes i böcker och tidningsartiklar. Dessa berättelser om norden fängslade den engelska allmänheten. Även då expeditionerna mötte stora svårigheter och umbäranden drabbade forskarna, så betraktades det snart rutinmässigt att sådana forskningresor skulle lyckas. År 1845 avseglade ytterligare en expedition från England för att söka efter passagen. Sir John Franklin hade blivit utvald att leda den. Två fartyg, Erebus och Terror förväntades ta expeditionen genom den hittills oupptäckta passagen. 128 män seglade med Franklin, expeditionen återvände aldrig.

Det var försvinnandet av en så stor expedition, såväl som det enorma efterforskande av expeditionens öde som följde, som skapade ett av de största mysterier och myter beträffande arktisk forskning. Oturligt nog för Franklin och hans besättning, så hade varken den brittiska allmänheten eller flottan, tagit med ett misslyckande i beräkningen. Det var inte förrän 1848 som riktiga expeditioner för att ta reda på vad som hänt organiserades. Inte förrän 1859 hade man funnit tillräckligt med bevis på vad som hänt. Då hade redan över 50 expeditioner försökt sig på att hitta Franklin.

Lord Franklin Group och Lord Franklin Productions har tagit sina namn - inte så mycket efter historien om själva Franklinexpeditionen - utan efter sången Lord Franklin. Inspirerad av den försvunna expeditionen, har sången blivit något av en klassiker för anhängarna av engelsk folkmusik. Skivbolag som Green Linnet Records, Rooster Records, Shanachie Records, Traveler Records och Philo Records har alla givit ut versioner av sången. Gruppen Pentangle och sångaren Martin Carthy har också framfört sången.

Eftersom Lord Franklin Group är allmänt orienterad mot folkmusik - keltisk och engelsk folkmusik är en viktig del av deras repertoir - så är det fyra grupper som tjänar som inspirationskälla för mycket av musiken, nämligen Fairport Convention, Pentangle, Steeleye Span och Jethro Tull. Jethro Tull litade mycket till Ian Andersons texter, sång och flöjtspel. Fairport Convention, Pentangle och Steeleye Span kombinerade de skickliga gitarristerna John Renbourn, Bert Jansch och Richard Thompson med sångskorna Sandy Denny, Jacqui McShee och Maddy Prior. En del av de här bandens medlemmar skulle senare göra karriär som soloartister. John Renbourn från Pentangle bildade John Renbourn Group, Sandy Denny, Richard och Linda Thompson från Fairport Convention framträdde senare på egen hand, så även Maddy Prior från Steeleye Span. Trots det starka inflytandet från engelsk folkrock så framför Lord Franklin Group inte enbart engelsk och keltisk folkmusik. Andra influenser har kommit från amerikanska och kanadensiska artister och grupper som Gordon Lightfoot, Jimmy Buffett, Lyle Lovett och Jefferson Airplane.